Igår kväll gick jag på stand up-klubben på The Big Ben i Stockholm. Det var ett tag sen jag kollade stand up och det kändes som ett härligt sätt att fördriva en torsdagskväll med glada vänner. Där fanns komiker av blandad erfarenhetsgrad, vissa hade väldigt roligt material, vissa kanske behövde slipa på sitt lite mer.

Något som förvånade mig var att ungefär fem stycken av komikerna hade skämt som handlade om feta tjejer. Jag är absolut ingen som rynkar näsan åt grova skämt och tycker man kan skoja om allt. Bland annat fnissade jag gott när konferencieren (från New York, ursprungligen från Nigeria) berättade en historia om hur han upplevt en liten kulturkrock när han flyttat till Sverige och skulle ge smakråd åt en svensk tjej. Frågan ”alltså, ser min rumpa fet ut i det här?”, hade besvarat med ”awww, yeah baby, that fat ass of yours is looking real juicy! I mean kadonkadonk, I like big butts and I cannot lie, damn, GIIRRRL!”. Det prefererade svaret skulle såklart vara ”Alltså, älskling, NEJ! Du ser så vacker ut! Nej, alltså, man kan se dina revben, du är lika mager som en 12 årig katolsk altarpojke”.

Övriga fet-tjej-skämt hade tyvärr ingen poäng. Punchlinen var just det att feta tjejer kan man skratta åt eftersom hela deras existens är komisk. De är fula. De är äckliga. De är inte värda att älskas. De är knappt värda att sätta på. Tja, det är ju lite en fråga om man faktiskt ens kan hitta en fitta där inne bland allt äckligt fett. Och tänk om man sedan kväver killen med den? Och så vidare.

Missförstå mig inte, det är roligt att skoja om saker som är extrema. Det finns en anledning till att ”yo mama is so fat”-skämt är så pass utbredda. Men ingen definierar fet. Uppenbarligen är någon gravt överviktig som till exempel inte längre kan gå på grund av sin kroppshydda.  Men när kvinnor framställs som överviktiga fastän så inte är fallet uppstår problem. Om vi dessutom lägger värderingar i ordet fet blir problemet än större. Om Lady Gaga går upp tio kilo från att ha varit en size zero och därmed bli kallad fet, vem sjutton är då inte det? Och eftersom fet är lika med äcklig och inte värd att älskas skapas en fruktansvärd spiral. Det är att underkänna den absoluta majoriteten av alla kvinnor som finns. Jag skulle kalla det hets mot folkgrupp, och det skapar självhat, ätstörningar och ångest. Hur mycket samhällsutvecklingen förlorar på att ha en befolkning som är mer upptagna med att hata sina lår och veck på magen än av att studera, ha roligt och sprida kärlek och kunskap omkring sig vågar jag inte ens tänka på.

Det här handlar inte om att vissa kroppar ska värderas högre än andra eller om att fett är bra och smalt är dåligt. Det handlar inte om roliga facebookbilder om att Marilyn Monroe är hetare än Kate Moss för att hon har kurvor, eller att bara hundar gillar ben. Nej, det handlar om att alla kroppar är bra. Alla kroppar hyser en finfin människa och alla kroppar ser olika ut. Alla får ha sina preferenser och man behöver inte tycka att saker är fina bara för att vara korrekt. Men inga kroppar är fel och inga kroppar är äckliga.

Jag kan tyvärr inte gå med på att det är okej att driva med tjocka kvinnor. Det äcklar mig att det fortfarande är allmänt accepterat att automatiskt underkänna en stor del av alla kvinnor och att stämpla dem som mindre värde på samma sätt som man tidigare (och vissa gör fortfarande) gjort med invandrare, homosexuella och funktionshindrade. Jag skäms över att ha varit en del av det kvinnohat som pågick igår på Big Ben och jag är oroad över standup-scenens bristande kvalitet.
Jag funderade på en bra avslutning på detta blogginlägg. Sen tänkte jag att Fuck It! Vi låter Tyra ta över för hon säger det ju bäst av alla!

Annonser