Just another WordPress.com site

Månadsarkiv: maj 2012

Hoppas dom inte betalade alltför mycket för att få den copyn skriven…

20120530-232401.jpg

Annonser

Goddagens! Idag vart det mera tentaplugg! Jag är så himla glad förresten, jag börjar komma in i träningsgrejen. Förut var varje stund på gymet en plåga och jag kände mig klumpig och ful. Nu längtar jag till gymet och väl där känns det som ett stort smörgåsbord av roligheter! Nu har min pt semester i tre veckor och jag hoppas på att kunna impa på honom när hen är tillbaka. Sen blir det Bellmanstafett i augusti. I förrgår prov”sprang” jag sträckan. Fem kilometer på 45 min och 23 sekunder. Där finns ju förbättringspotential. Men men, tar jag mig runt hela varvet springande så är jag sjukt nöjd så! Operation hurtbulle inleds nu!

20120528-222634.jpg


Hejsan hoppsan godmorgon! Jag börjar få smak för det där med fluffiga luggar, idag kör jag vidare på det. Tänkte utmana mig själv lite och faktiskt använda klackar idag. Känner mig så lätt som Bambi på is, men idag ska jag tänka att jag är en skithet, ascool, supersexig bambi på is istället. Har ni sett att jag matchar badrumsinredningen förresten. Hur mycket stilpoäng för det?


Det här har jag ju helt glömt bort att berätta om så väldigt! Förra helgen begav jag mig till Malmö för att hänga med härliga smartingar i dagarna fyra! I förväg hade jag totalbokat upp mig på alla möjliga aktiviteter: magdans, Lindy hop, graffitti, jongering, föredrag och så vidare i all oändlighet. Men sen träffade jag ju världens bästa människor och så blev det mest till att spela spel, prata strunt och ha det så där underbart fantastiskt som det blir när 200 grymma personer trängs på ett och samma ställe. Här är lite bildkavalkad, vi tar en titt!

Karln min hade varit förståndig nog att inse glädjen i en hutlöst stor svit! Jag mös runt och njöt av badkar och fria ytor; stället var ju tre gånger större än min lägenhet! Här ser ni vardagsrummet.

Första kvällen var det pokerturnering. Jag är ingen storspelare och ägnade mig åt snällare kortspel. Det gick tydligen vilt till:

Det här spelade jag, mycket fint för en nybörjare! Dessutom fick jag dra min bästa piratvits: Do you know why pirates are so cool? -They just AAAWWWRRHHHEEE!

Alltså, my lordness! The ordvitsande, jag älskart!!

Sedan bidde det konstruktionstävling. Begränsad tid+obegränsat med sugrör = arkitektoniska mästervärk! Jag tog en sovmorgon och kom för sent. Jag anslöt till ett lag och utsedde mig till groupie istället, det gick också bra.

Jag fick ett skitgulligt sugrörshalsband gjort åt mig och drog sen iväg på bowling.

Med mig hade jag en man i mycket tjusig tröja:

Jag var helt jävla grym för övrigt!

”Ehhh, du har inte funderat på att tömma fickorna innan du klär av dig??

-”Näe, vadå då?”.

Sedan var det huxflux redan lördagskväll och dags för galamiddag! jag tog på mig bröst och avnjöt en kväll med stiliga människor, mycket sång, skratt, dans och kramar. När lokalen stängde begav vi oss till sviten och tog med typ 30 pers. Där blev det efterfest till klockan fem när solens bleka strimma började skina över ett rusdrucket Malmö. Nedan är utsikten från rummet.

Söndagen spenderades i gräset. Full av kärlek, full av goda minnen och fortfarande lite full.

Tack Malmö och världens finaste människor!

 


Herrejösses va Helsingfors och Duvemåla var fantastiska! Mer om det senare! Nu ska jag iväg och ge karln min storstryk i bowling. Det är iallafall min tanke. Hen påstår att hen gjort ett flertal 200-serier och brukar snitta 150, nja, det där tror jag inte på. Jag satsar på att distrahera honom med min oerhörda cuteness och har fått till en fluffig 40-talsslugg för första gången någonsin. Skitsött!


Här är mitt tal som var den sista uppgiften i min retorikkurs. Mycket nöje!

Ni ska veta vilken morgon jag haft! För att citera Monthy Pyton så känns det ungefär som att jag steg upp i morse, klockan tio på kvällen igår, en halvtimme innan jag gick och la mig, drack en kopp svavelsyra, arbetade tjugonio timmar om dygnet nere på fabriken och betalade fabriksägaren för att få tillstånd att komma till arbetet, och när jag kom hem blev jag kallblodigt mördad varpå mamma och pappa dansade omkring på min grav och sjunga halleluja.

Vissa av er kanske känner igen det här citatet från deras sketch med de självömkande herrarna. Ni som inte känner igen det här citatet kanske ändå tyckte det lät svagt bekant, det är ju ofta så här snacket brukar gå på fikarasterna. Vem är det egentligen mest synd om?

Kurskamrater, medmänniskor,  jag står framför er idag med en vision. Det är en vision om en klagofri värld. En värld där vi inte klagar, där vi inte kritiserar och där vi inte talar illa om varandra.

En av världens mest kända talare stod en gång och hade en vision. Jag pratar om Martin Luther King. Han talade inte om problem, han såg bortom dem. Han talade om en vision, en stark levande bild av en värld utan rasism. Han talade på ett sådant sätt att vi ett halvsekel senare får gåshud av det. Men, MEN, han talade inte och sa ”är det inte förskräckligt hur de behandlar oss??”

Lika lite som han hade kunnat engagera folk och förändra något med den inställningen, lika lite chans har vi att förändra situationer och andra människor genom att klaga.

Jag är själv en ganska ihärdig klagare vilket alla er som hört mitt omtentegnäll kan intyga. För att få stopp på eländet ska jag utföra ett experiment. Jag har tagit på mig det här lila armbandet, och varje gång jag klagar, kritiserar eller skvallrar så måste jag flytta det från ena handleden till den andra.. Målet är att slippa det i tre hela veckor.

Jag har påbörjat det här experimentet förr. Normalt flyttar man i början armbandet cirka tjugo gånger om dagen. Det blir 140 gånger i veckan.  Eller 7280 gånger på ett år, alltså över 200000 gånger på ett år om man räknar med ett ni och resten av våra klasskamrater i genomsnitt är något sånär gnälliga som jag. Två hundra tusen negativa yttranden. Då räknar vi alltså bara med de saker vi sagt, inte det vi tänker men inte säger om andra, om det negativa vi tänker om oss själva och den tid vi ägnar åt att prata illa om folk som inte är här och kan försvara sig.

Att klaga skapar stress och ger fokus åt saker man inte är nöjd med. Att klaga om en sjukdom kan göra att den förvärras, vissa forskare säger att 2/3 av alla sjukdomar beror på tankar om sjukdomar. Att klaga på en person som inte är där gör inte att den förändras, bara att det blir svårare att se den personen i ögonen när man möts, och att man då känner sig en aning mera rutten.

Jag utmanar er alla att pröva ett klagofritt liv. Om tre veckor känns för långt, så pröva en dag. Har du ingen armband? Lägg en sten i fickan och byt ficka varje gång du kommer på dig själv. Somliga av er tycker säkert detta låter buslätt. Ungefär som att stjäla godis från små barn. Men tro mig, den som säger det har aldrig, ALDRIG försökt stjäla godis ifrån små barn.


Hihi, vad skoj om rökning varit tillåtet uppe men inte nere!

20120525-192248.jpg