Grupparbetandet gick fantastisk och gymet gick bra det med. Sen jag började träna i början på mars har jag gått ned ett kilo och minskat nån procentandel kroppsfett. Min PT stod och försökte peppa mig och inte bli ledsen för att det går så långsamt, men själv var jag superduperglad! Jag mår så löjligt bra och känner mig så himla snygg! Sen jag började träna tycker jag att jag blivit en decimeter längre, fått härligare former och mår så himla mycket bättre. Sicken tur då att man har en himla förståndig PT (fastän hen var en ko) som säger att vi isåfall borde skita i vågen och jobba på välmående och styrka.

Det låter som en utmärkt idé! Själv vet jag ju vilka framsteg jag gör. Jag har ju en tendens (dagen underdrift) att hantera svårigheter och motgångar genom att äta bort dem. Synnerligen ineffektivt eftersom problemen inte försvinner av det. Alla människor hanterar saker på olika sätt, somliga super bort dem, andra gråter, blir arga, röker, shoppar eller har destruktiva relationer. Själv hette mitt sätt att hantera känslor ganska länge 400-gramsburkar med Nutella. En burk om dagen alltså. Varje dag. Det blir nästan tre kilo i veckan. Känns helt sjukt att tänka på i efterhand och egentligen är det underligt att jag inte väger 150 kilo. Men men, nu var det flera år sedan. Men på den dieten får man då rakt inget bättre humör, ork eller hållning. Jämfört med det tycker jag att bra humör och -1kg är helt jävla awesome!

På senaste tiden har jag kommit kontakt med tjejer i alla möjliga former och storlekar via facebookgruppen Fancy Fatshion. Jag har insett att det går att vara fantastisk snygg, karismatisk och stylish trots både 30, 50 och 70+ kilo över idealet vi matas med. Jag känner mig härligare och otroligt inspirerad. Dock har jag lite svårt att helt omfamna mig själv. För överflödet på min kropp finns där för att jag försökt hantera något som varit dåligt. Dåliga känslor har liksom etsat sig fast i kroppen med övervikt som resultat. Och även om jag gillar formerna så gillar jag inte anledningen till att dom är där.

Däremot känns det himla häftigt att träna och faktiskt skapa den kropp och de känslor jag vill ha. Att säga nej och sätta gränser och bestämma vad för saker och vilka människor jag vill ha i mitt liv. Den kontrollen ger mig ett lugn och en sinnesro som gör att jag kan hantera livet och jobbiga situationer. Om ett balanserat livssätt innebär att min kropp vill väga 30 kilo mindre så kan jag gå med på det. Om det innebär att jag ska behålla BMI 33 så är det fine med det också. Men jag vill känna att den här kroppen är min. Att jag har en plats. Att jag får ta plats. Att min kropp är ett resultat av härliga känslor och god mat intagen med människor jag älskar. Inte ett resultat av skräpiga känslor och 200-grammare intagna på tunnelbanan.

Det fina är att jag har en plan och att jag är på väg. Hej livet, jag gillar dig!