Jag höll ju som sagt ett tal på min retorikkurs i måndags. Sånt är så väldigt skoj att spara och bloggen är ju en utmärkt tidskapsel! Instruktionen var att hålla ett personligt tal som gärna fick belysa hur jag var som talare och det skulle vara max tre minuter långt. Jag började med att ta en timme fel på lektionsstart och kom därmed inrusande 50 minuter för sent istället för 10 minuter tidigt. Mannen som jag nämner har skrivit den bok som vi huvudsakligen använder som handbok i kursen. Den har vissa brister ur jämställdhetssynpunkt och det förekommer en hel del könsstereotyper och liknande vilket gett upphov till mycket diskussioner och missnöje i klassen. Mycket nöje:

 

Jag heter Sofie och jag är lite i chock just nu. Jag är den mest punktliga människa jag känner och så kom jag inramlande 50 minuter för sent idag! Jag brukar normalt enbart vara sen en gång om året ­– på våren, när man ställer om till sommartid. Men i år var jag inte det, och min teori är att det därmed blev någon slags obalans i universum som behövde återställas. Och nu är det gjort.

Jag är lite sur över den här sena ankomsten för jag hade sett fram emot att få tjuvkika och inspireras av era tal. Jag tycker det är en sådan oerhörd lyx att få lära mig retorik att bli en bättre talare tillsammans med er som jag tycker är så himla smarta, roliga och inspirerande. Men just eftersom jag tycker ni är så bra så blir jag ju lite nervös av att tala inför er. Dock säger Kurt Johannesson i sin bok ”tala väl” att nervositeten brukar gå över efter de första minuterna. Han säger förvisso också att inget tal mår särskilt bra av att vara längre än tre minuter. Snygg helgardering!

Vi har ju lite svårt att komma överens, jag och Kurt Johannesson. Jag tror att det kan bli så när man tillhör olika generationer och har olika uppfattningar om kön, om stereotyper, om jämställdhet. Jag tror att vi kommer ha svårt att enas, därför har jag tänkt pröva något nytt. Jag har gjort en liten vodoodocka av Kurt Johannesson. Och så tänker jag att vi lägger den här bredvid stora boken om jämställdhet och sen kan vi släppa honom.

Jag tror att jag som talare är ganska lik hur jag är som person. Jag tror att jag kan framstå som väldigt trygg och självsäker. Men egentligen så är jag rädd för att göra fel. Och egentligen så är jag rädd för att inte kunna. Och egentligen är jag rädd för att ta plats och för att inte duga. Efter att ha lyssnat på flera andra som talat idag inser jag att jag verkligen inte är ensam om de här känslorna och jag hoppas att vi tillsammans kan göra varandra till bättre talare och jobba bort det här. Jag tänker även ha som livlina, att om det blir för jäkla jobbigt. Om det känns totaleländigt och ångestdrivorna bara rasar över mig. Då ska jag tänka på en klok sak som Ingmar Bergman en gång sa. ”Nu mår jag så dåligt att det börjar bli intressant”.

Tack.